Vet ni, jag hatar när ens mamma får för sig att hon har rätt att skrika på en, men om man själv höjjer rösten så brakar helvettet löst.
Jag sa åt henne att inte skrika från andra sidan lägenheten, kom ist, då vart hon förbannad.
Hon blir alltid så här när jag inte har varit hemma på ett par dagar.
Ena dagen e det skitskoj att jag e ute o har kul, men senare får man på käften.
Det är faktist en av anledningarna varför jag oftast inte går ut, det e för att jag kommer att få det tbx i ansiktet.
Man kan komma och PRATA om man stör sig på något, men skrik för fan inte så att grannarna hör.
Jag är så fruktansvärt trött på att folk tror att skrika funkar att få sin vilja fram, men det funkar inte, jag tar avstånd. Att kvinnan inte har lärt sig det än.
Det andra är att jag fan inte förstår mig på att folk skaffar sig nya husdjur så jävla snabbt efter deras förra har gått bort.
Asså är det för att fylla ut tomrummet eller något?
För mig känns det personligen som om dom ser djuren som någon accessoar, o så fort den e borta så måste den ersättas.
Kan man bara inte vänta o smälta o sörja i lugn o ro?
JAG vill inte höra nu att det e tufft osv, jag vägrar, kom inte heller att be mig om hjälp eller något, för jag personligen tycker att man ska tänka efter hur ens livssituation ser ut efter att ens djur e borta.
Det kanske inte funkar att ha ett djur just då.
usch...
Näe fan va skönt det är att bara få rabbla av sig allt just nu, än att bara ligga o koka o bli förgiftad av den ilska som spred sig i kroppen.
Helt plötsligt är jag fan inte arg längre o nu kan jag börja planera inför nästa vecka, det ska bli både Alice Copper och en kryssning.
Hej svej!